Ås emellan - Byns egen lilla tidning

 

Krönikan ur "Ås emellan" nr 5/dec. 2006

"På fredagen tog handelsepoken i Ås på södra Öland, definitivt slut. Då vred lanthandlaren Knut Johansson om nyckeln i låset för sista gången." Skrev tidningen Barometern i en avskedsintervju 1986.

Redan 1909 öppnades en nybyggd affär i Näsby (nuvarande Knut Johanssons hus) av Karl "Lille Knallen" Andersson, född 1882 i Jämjö. Bland de mera kända innehavarna före Knut Johansson kan nämnas Edvin Jönsson, Gräsgård, och Henry Pettersson, Näsby.

Från 1947 fram till november 1949 gick affärerna för den tidigare ägaren tämligen dåligt.

Som räddare i nöden dök Knut Johansson upp och köpte affärsrörelsen. Han är född i Blekinge, men uppväxt i Södra Möckleby. Den 12 november 1949 gifte sig Knut Johansson med öländskan Alice Olsson från Hulterstad. De inventerade affärens lager och öppnade butiken två dagar efter bröllopet. Vilken bröllopsresa! När det unga paret Johansson tog över var affären körd i botten. Leverantörerna vägrade ge krediter. Men ungdomarna hade en annan åsikt. En stängd butik ger varken service till kunderna eller bröd till innehavaren ansåg de.

Affären fick hålla det mesta i lager. Hästskor, hästskosöm och piskor var stora artiklar. Knut Johansson hängde med i tidens växlingar. Han sålde cyklar, lättviktare, mopeder och gräsklippare, och mellan åren 1959 till 1973 drevs också radio- och TV försäljning, vilket också krävde kunskaper som radio- och TV- tekniker.

När de startade fanns i Ås församling cirka 320 personer, när affären upphörde bara 80 personer. I början skedde all försäljning över disk. Många varor såldes i lösvikt, exempelvis kryddor, sirap, tjära och mandel. Men först på 1960-talet hade den gamla betjäningen spelat ut sin roll. Affären renoverades 1966 till ett modernt snabbköp med kassor och fristående kyldiskar, men med den gamla lanthandelns personliga atmosfär.

Bensinstationen utanför affären orsakade stort uppseende i bygden när Knut Johansson installerade en pump 1950. Bilar var då fortfarande ovanliga, men det gällde att satsa på bilismen som bredde ut sig allt mera, enligt Knut. Handpumpen kunde fylla fem liter åt gången i biltanken. Så småningom byggdes anläggningen ut med två effektiva bensinpumpar på plats. År 1953 kostade en liter bensin 62 öre/litern.

Men säg den glädje som varar. Inför utgången av 1975 sade Esso upp sitt avtal, och ställde lanthandlarna i en bekymmersam situation, som till sin existens var beroende av bensinförsäljningen.

Då kom ICA Eol in som räddare i nöden med sitt eget bensinmärke "Tapp ska Du ha!". Och försäljningen ökade med 50 procent. Bensinen kostade då 1:55 kr/litern för 97 oktan.

I Alice och Knuts Johanssons affär hade 1960 en ramad tavla kommit upp med tex-ten "säg gärna Du till oss!", vilken då väckte stor uppmärksamhet. Om detta kan Knut berätta: - en dam hade varit inne och handlat och försvann därefter ut ur affären. Strax därefter öppnades dörren igen och hon säger, ´jag glömde en sak, hej på dig du´.

Vid ett annat tillfälle hade ett äldre par handlat. Hon gick före ut för att stuva in varorna i bilen. När han kommer ut säger han till frun, ´jag sa du till kärringen därinne´. Det blev alldeles tyst ett tag, varpå hon säger, ´det gjorde du väl inte´. Varpå han svarade, ´jo, det stod på en tavla därinne´.

Med affären som naturlig samlingspunkt kom Alice och Knut Johansson också att fylla en viktig social funktion, många gånger mer än vad man rimligen kan begära. Det var många kvällar och nätter som de fått ställa upp med råd och praktisk hjälp. Det kunde vara allt från en läckande vattenkran, till en viktig sjuktransport. Några normala öppettider gick inte att hålla. Turister kunde komma klockan sex på morgonen eller elva på kvällen. – Vi har haft mottot att så länge det finns kunder kvar i butiken så stänger vi inte. Men lika mycket folk som det är under sommarmånaderna , lika lite är det under resten av året, suckar Knut. Det är med sorg i hjärtat jag stänger dörren den 31 oktober (1986). Men det gick inte längre…– , sade Knut Johansson till Barometerns utsände.

En av de sista trogna kunderna var 86-åriga Tyra Gustavsson (1900-1989), och infödd Näsbybo. – Det är hemskt att affären skall upphöra. Jag har varit med sedan Knut tog över 1949 och alltid trivts så bra med att handla här och när jag vill ha någon att

prata med, säger Tyra, medan tårarna trillar ned för kinderna. Och Knut Johansson hjälper Tyra Gustavsson ut med kassarna på sitt vanliga hjälpsamma manér.

En lång unik epok har tagit slut, och fortfarande känns saknaden stor, men Alice och Knut Johansson förlorar man inte.

För Ås emellan av

BORIS I. ENGSTRÖM

Krönikan ur "Ås emellan" nr4/sept. 2006

                                                   Kvarnöden i Ås

Om väderkvarnarnas historia har Bertil Palm skrivit i Ås – boken (sid. 120-121).

Gustav Johansson i Nygärde skrev i förra numret av ÅS EMELLAN om den storslagna stenkvarnen belägen på gravfältet norr om Ottenby gård, som tyvärr revs 1928 (sid. 232).

    Det var också på 1920-talet som den stora kvarndöden satte in över hela Öland och en mängd kvarnar revs. Den moderna tiden hade gjort sitt intåg. En bidragande orsak var att stora effektiva tullkvarnar sattes upp vid större hamnplatser och de mindre husbehovskvarnarna förlorade då all praktisk betydelse.

    En av de många försvunna kvarnarna i Näsby, var en stubbkvarn. Den stod på kvarn-backen, som det hette strax norr om Palmblads gård. På flygbilden över Gullan Magnussons barndomshem, Norrgården (Näsby 18:4) kan man fortfarande se kvarnsockeln. En ring på betesmarken mellan stenmurarna nere till vänster. En kraftig ”stenkake” utlagd på vilken kvarnen en gång byggdes, då cirka 30 cm över markytan. Kvarnen revs i mitten av 1920-talet, men rester av stenfoten finns kvar än idag. Ägare var då lantbrukare Per August Magnusson (1853-1935).

    Gustav Johansson, 95 år, har minne av när han följde med sin far Karl och malde i kvar-nen. Kanske var jag då omkring åtta år (ca 1919) berättar Gustav i ett telefonsamtal den 9 augusti. Som mest fanns inom Ås socken ett tjogtal kvarnar. Idag återstår en kvarn ägd av hembygdsföreningen, en gång flyttad från Tveta, Torslunda socken. Därifrån till Gräsgård, och i slutet av 1800-talet till Näsby alvar.

Magnussons Norrgården, efter Näsby bygata Överst den smala vägen ner till Näsbybadet.                                        Kvarnsockeln från 1920-talet skymtar nere till vänster (se markering).                                                                                                  Flygfoto från slutet av 1940-talet.

    Ser man genom förstoringsglaset finns mycket att upptäcka på bilden tagen från aeroplan, troligen 1949. Vid den tiden hade ladugårdslängorna fortfarande spåntak. Den stensatta kotrampade innegården lyser i solljuset, medan hönsen sprätter och kossorna betar utanför. Hästar fanns på gården fram till 1951. På den grusade bygatan, långt innan dagens strida bilturism, går en man och leder en ko. Enligt Gullan Magnusson borde det vara Harald Malmgren (1894-1970), som då tjänade dräng hos Einar Palmblad (bror till Axel) på ”Falckagården”. Nuvarande ägare är Roger och Katarina Åsenius.

Erik Magnusson (1891-1981) poserar på kökstrappan till Norrgården. Huset lär vara                                                            byggt 1910. Cykeln vid källardörren, modell äldre är försedd med påstigarpinne på                                                                    baknavet. Foto från slutet av 1920-talet, okänd fotograf. År 2003 tillträdde nya ägare  till gården.                                                                

Marknad kring ”Hemgården”

I år var det sextonde året för Näsby marknad, som inföll den 29 juli. Och hölls för första gången på gårdsplanen utanför Näsby café. Ås hembygdsförening hade sitt lilla stånd vid gaveln till huset (Näsby 2:30) utmed bygatan, snett emot bastun, där så många människor passerade under dagen, helt ovetande om husets tidigare öden. Dit flyttade Karin och Henry Pettersson 1948, och före dem Anna och Axel Eriksson redan 1918. År 1951 byggdes den stora ladugården med plats för 18 kor, där numera Näsby café är inrymt, och gemytlig logdans hålls i samband med Ölands Skördefest, och vid andra tillfällen.

År 1962 renoverades mangårdsbyggnaden och huset kläddes med gult spiktegel. Hur huset såg ut i början av 1930-talet framgår av fotografiet. Till vänster ses stenhuset sammanbyggt med portskjulet, omgivet av en låg kalkstensmur med staket och häck. Allt tyvärr borta!

   Vid tvättkorgen står Anna Eriksson (1888-1972) och hennes dotter Karin (1911-1999) på väg till Lindbladsgården för att mangla lakan. Gården låg där idag sonen Gunnar Petersson har sitt hus och som bidragit med ovanstående uppgifter.

                        För Ås emellan  av  

                 BORIS I. ENGSTRÖM                                                                                                      

Anna Eriksson och dottern Karin (gift Pettersson) utanför huset vid ”Hemgården” med tvättkorgen                                      på väg till Lindbladsgården.

Krönikan ur "Ås emellan" nr 5/aug 2005
 

Vistelsen på Ottenby som kom att bli livslång började en regnig stormkväll i oktober 1918 då Elin Persson med maken Karl kom till Ottenby från Ebbetorp på fastlandet. Efter båtresan till Degerhamn for de i öppen hästskjuts på järnskodda skramlande hjul. Väl framme i Ottenby blev hon rent förskräckt. Fyren Långe Jan sände regelbundet sina ljusstrålar genom mörkret. Dessemellan bölade mistluren som en jättetjur i dödsångest. Det var otäckt tyckte Elin Persson och sade till sin man Karl, att här skulle de då inte stanna en dag längre än nödvändigt.

I år (1962) har fru Persson fyllt 68 och makarna har bott på Ottenby gård i 44 år, i samma hus som de flyttade in i den där otrevliga ruskkvällen 1918, berättade hon bland annat i en intervju för Barometerns utsände sign. Axon. "Och nu kan hon inte tänka sig att flytta från Öland fast hon är född i Källstorp i Förlösa, norr om Kalmar. När hon någon gång senare satt foten på fastlandet, längtar hon åter till den långsmala öns södra udde.

Elin Persson beklagar att hon inte är ung längre. Nu, i våra dagar, skulle det nämligen vara roligt att hugga i och börja arbeta på nytt när det verkligen ges ordentlig lön för mödan. I synnerhet sedan hon äntligen slapp den där eländiga och alldeles onödiga middagsmjölkningen. Det bad både hon och andra mjölkerskor hovjägmästare Carl von Mühlenfels (1876-1961), som var arrendator på Ottenby kungsgård, att slippa men det var som att köra huvudet i väggen. Ingen av de andra vågade som fru Persson ställa frågor till von Mühlenfels, och gjorde hon det, fick hon ofta till svar, ´Du är omöjlig Elin´ och så gick han.

Von Mühlenfels, ja, ja honom hade man en särskild respekt för. Han var militär också, och de militära takterna satt i. När han skulle säga till om något så gjorde han det i kommandoton, skrek så det hördes över hundra tunnland. Annars var han i själva verket snäll, och renhårig var han också.

Före mjölkmaskinernas tid på Ottenby kungsgård innan södra Öland elektrifierades 1938, hade man absolut för sig att kräken måste handmjölkas tre gånger om dagen. Men så snart man fått dessa maskiner visade det sig gå lika bra med två gånger. I och för sig hade fru Persson inget emot middagsmjölkningen heller, bara den inte kommit så olägligt just när hon skulle hem och laga middag till man och de så småningom sex barnen.

Ersättningen var 75 öre per 100 liter mjölk, den första tiden. Det tyckte hon var krångligt att räkna med och anhöll därför om ett öre per liter, vilket först så småningom bifölls. Hon och övriga mjölkerskor hade 28 kor per lott att mjölka morgon, middag och kväll, så mjölkmängden kunde gå upp till över 200 liter om dagen, ibland 250.

Elin Persson hade också annat förvärvsarbete vid sidan av det egna hushållet. Ett dagsverke inomhus på gården gav kronor 2:50. Om kvällarna rensade hon betor när den tiden var inne. Så det gällde att organisera verksamheten. När hon bakade, alltid ett storbak på 50 kg, så slog hon först degen på kvällen och knådade den morgonen därpå, innan hon begav sig ut till morgonmjölkningen klockan fyra. Efter återkomsten från den var degen färdig att bakas. Så skulle förstås allt annat hushållsarbete göras, bäddning, städning, matlagning åt barnen och mannen, som ju var ute på sitt arbete. Så småningom fick förstås barnen börja hjälpa till, så det hela gick i lås. Fru Persson tror dock knappast att någon av våra dagars ungdomar skulle gå med på att arbeta så som hon måst göra.

Det har alltid varit roligt att arbeta, säger fru Persson. Har det varit tråkigt någon gång så har hon livat upp sig och familjen med en låt på tvåradigt handklaver.

Så här glad var fru Elin Persson, 68 år,                                                                                                              när hon av hushållningssällskapet tillde-                                                                                                           lats Barometerns pris till främsta lantarbe-                                                                                            tarhustru för mångårig gärning. Här muntrar                                                                                                 hon upp sig och omgivningen med  en låt på                                                                                                     sitt tvåradiga dragspel. Kanske rentav med ,                                                                                        Drömmen om Elin.

Foto: Barometern 1962.

Numera har man förstås både radio och TV. Men det var roligare förr, när bortåt tjugo familjer arbetade på Ottenby kungsgård, och där fanns tjugo par arbetshästar som krävde sin personal.

Nu går allting med traktor och maskin och det har blivit så tyst omkring den långa raden av lantarbetarbostäder från 1917 och 1918, med två enrumslägenheter i varje, som då var nymodigt och på toppen. Nu skall de flesta av byggnaderna jämnas med jorden.

Elin Persson är glad att de får bo kvar i sin lägenhet, som numera är en trerummare med elektriskt ljus. Det är annat än den fjorton liters fotogenlampa som spred sitt ljus från kökstaket de första tjugo åren.

Ett gasolkök med två plattor hör till de nymodigaste bekvämligheterna. Fru Perssons man Karl (70 år) arbetar alltjämt fem dagar i veckan på kungsgården, och fru Persson själv har inte heller helt släppt förvärvsarbetet. Hon stickar strumpor, både för att det ger en liten inkomst och för att det är roligt och ger henne kontakt med omvärlden. Det är med största respekt och beundran som fru Perssons arbetsgärning omvittnas i hushållningssällskapets motivering till att hon valdes till årets pristagare."

Två år efter samtalet med Elin Persson fyllde hon 70 år i oktober 1964 och skaldade efter uppvaktningen i Barometern.

TACK!

För blommor, och presenter, liksom

telegram

Ett hjärtevarmt tack jag här vill

bära fram.

Er vänliga hågkomst i vännernas

rad,

Min högtidsdag gjorde så ljus och

glad!

ELIN PERSSON

Ottenby gård

Framför hemmet på Ottenby gård, Elin Persson (1894-1973) omgiven av sin man Karl (1892-1974) och svärsonen Tage Mattsson (1913-1999) gift med Edith (född Persson) 88 år och bosatt i Eketorp.

Foto troligen 1954, av en okänd fotograf.

Elin och Karl Persson fick sex barn, varav fyra alltjämt är i livet, och alla över 80 år! Sonen Gustav, välkänd Näsbybo bor granne med Carl X Gustafs mur. Arbetarbostaden där familjen Persson bodde på Ottenby gård finns kvar än idag, och är det enda kvarvarande huset med bevarat valmtak. Innan rivningen på 1960-talet fanns nio hus inom området, idag återstår fem och ombyggda med sadeltak

Elin Persson blev 79 och hennes man 82 år. Båda vilar i frid på Ås kyrkogård.

För Ås emellan av

BORIS ENGSTRÖM

Redaktör Elisabeth Andersson