Gammal och ung parades samman. Kloten gjorde vackra båglinjer genom luften, for med cirkelrörelse, snedsvängar, hade backspinn fastnade i mjukpartier och tycktes leva ett eget liv. Lars, snickaren, utslagen i ett tidigt skede, filmade och sa att allt berodde på att han inte var i stöten, underförstått att annars hade han varit oslagbar. Felix tog eggande segervissa danssteg över spelplanen som mattades av till en återhållen lunk allt eftersom han förstod att klotet skulle rulla för långt. Tytte, Ragna och Matilda laget som sprudlade av energi, hade minst pokerface, bjöd på koncentrerat allvar, skönhet, steppdans charm och fnittrande humor. Framförallt Ragna besmittade oss med sin iver och glädje. Vi såg dem sopa banan med gamla klotrullar förmågor som ”Varg-Anders ”. Han hade en trana på sin tröja som gav hans klot en vild och elegant flykt som manade till parningsdans men trots precisionen ändå inte räckte till finalspel. Briöjerssonska laget såg länge ut som vinnare. Malva med fladdrande lockar och ögonfransar la kloten som vore de målsökande missiler. Joen gick fram, siktade, langade iväg. Klotet for med snedstuds, sidorullning och självklar säkerhet fram just där det skulle ligga. Moder Ingrid log segervisst. Vi häpnade. Applåderade. Motståndarna bleknade. Ur den förtätade stämningen spred sig gemytet.

Banorna räfsades. Vem börjar? Lennart lottade. Jan mös. Taktiksnack vid kloten. Måttbanden mätte millimeternoga kulornas läge medan solen värmde våra ben. Herregud så mycket sommar det var.

Till finalspelet hade Lennart de Mander tagit snyggskjortan på, hustrun Elisabeth bar oklanderligt struken vit tävlingsblus. Bak Jan Olof nyputsade glasögon lyste beslutsamma ögon – här skulle fajtas. ”Nickes”, det de Manderska barnbarnet, talangfulla kast, sprängdes och tillintetgjordes hänsynslöst av Lennart, Jan Olof och Elisabeth. Gustav Fellenius siktade över knogen med svikt i vristerna, sol i sin kalufs, kastade som en gud men fick sidovind, tvärstopp. Hans partner ”Nicke” och Kurt-Roland visade stor behärskning och psykologisk insikt i finalen. Deras klot var inte riktigt rullvänliga och en del sidovindar gjorde det besvärligt för dem. Jan Olof Andersson, Elisabeth och Lennart de Mander hade vindarna, solen, spänsten i steget, var jävlaranamskt listiga och vann en strålande seger.

Vi drog oss med korgar och kluckande flaskor in på Marie och Jans stengård där grillarna var tända. Och som rökoffer steg dofterna mot den öländska himmelen. Grannen och äldsten Sigvard var med, drack vin, och fick sig till livs av det grillade. Någon fyrade av en häftig imitation av Humle och Dumle. Skratten rullade som bouleklot i den ljumma kvällen. Vi hurrade för Jan och Mari, för att vi fick vara där, för banan och deras gästfrihet. Och pratet gick ”..nästa år tar vi revansch… jag tror vinnarna var dopade eller hade märkta klot…”. de Mander delade ut medaljer, diplom och hade att ge vinnarpriset åt sitt eget lag. Han borstade klädsamt av sig stjärndammet och log som en spräckt tennisboll när han höll upp vandringspriset. Applåderna ekade som åska i prästgården. Över oss drog hösten fram i form av gäss som plogade sig söderut. Med ens blev kvällen fuktigt rå och kylig. Vi höll stånd med fliströjorna en stund men bröt upp tidigt.

                 Näsby Open är kanske inte de mest förnäma sportarrange-mang som avhållits i byn. Men det är absolut ett förträffligt sätt att skapa gemyt, gemenskap och glädje. Här handlar det verkligen inte bara om att vinna utan att kämpa väl. Kanske inte ens det. Det handlar lika mycket om att vara där, bjuda på sig själv, att umgås, kanske bränna fingrarna på grillen, härma Humle och Dumle. Tack alla ni som gjorde Näsby Open till ett av de sommarminnen vi gärna bär med oss in i vintern.

Vi andra som inte vann, tillstår nu, om än med stor motvilja, att vi varit förmätna nog att tro oss kunna vinna Näsby Open. Stående med sänkt huvud inför det fasanasfulla vandringspriset, belätet som ingen vet vad det föreställer men som är så hett eftertraktat kommer vi att bekänna att vi inte riktigt räckte till i år. Men  - nästa år DÅ!.

Björn Larsson

2006 års segrare

Ann-Christin Triberius, Ante Grubbström och  Martin Sjölander.

2:a platsen togs av: Anders Bjärvall, Eva Andersson och Thomas Kunz

Näsby Open i Boule 2006

   Den 22 juli var det fortsatt sommarvarmt och så här långt hade vi ännu inte fått en millimeter regn i juli. Men när vi på efter-middagen samlades hemma hos Janne och Marie i Prästgården för att avgöra årets mästerskap i boule mullrade åskan oroväckande på av-stånd och mörka moln tornade upp sig. Typiskt om det skulle börja regna just nu! Det kom några ynka små stänk men när kampen började sopades molnen undan och de flesta åskådarna sökte sig efter hand in i skuggan.

   De tidigare årens spelgeneral Lennart hade tyvärr inte visat sig -elaka tungor hävdade att han och Elisabeth inte vågade ta risken att försöka försvara förgående års seger. Dagen innan hade därför Janne, Marie och jag haft en liten överläggning om formen för årets mästerskap. Och vi bestämde oss högst självsvåldigt för en liten ändring.

   Med den gamla formen blev ju lagen utslaget när det förlorade.    Det betydde att hälften av lagen bara fick spela en match som de dessutom förlorade. Hälften av deltagarna hade alltså gått hem besvikna.

   Vi bestämde oss att placera lagen i grupper. Varje grupp skulle bestå av tre lag där alla mötte alla. Därigenom fick varje lag spela (minst) två matcher. Hade man förlorat den första fick man alltså chansen att vinna den andra.

   När vi bestämde oss för den här modellen visste vi inte hur många personer som skulle vilja (våga) vara med. Men vi utgick från att det skulle kunna bli 36 och att vi därmed skulle kunna ha 12 lag med tre personer i varje. Och när spelkorten hade delats ut och lagen därmed var lottade fanns det - tack vare att Marie avstod från att spela och i stället tog hand om protokollet -exakt 36 spelare, 12 lag och fyra grupper! Det var bara att köra igång.

   Jag skäms inte för att berätta att vi lite grand hade hoppats att i åtminstone någon grupp alla lag skulle slå varandra. Då skulle alla lag ha var sin seger och poängen avgöra gruppsegern. Och om poängen var lika skulle avgörandet - kanske inspirerat av en annan stor tävling som just pågått nämligen EM - fotbollen - avgöras med hjälp av nervpirrande straffar. Men så blev det inte. I alla grupper var det ett lag som ståtade med två segrar och därmed var det sent på eftermiddagen klart för semifinal och final.

   De blev spännande för att inte säga dramatiska men efter hårda duster stod lagen med An-Christin Triberius, Ante Grubbström ochMartin Sjölander som segrare. Den ytterst åtråvärda segerpokalen finns därmed det kommande året att beskåda i ett av Inga Borgs fönster mot bygatan. Laget som med siffrorna 13-11 fick ge sig i finalen bestod av undertecknad samt Eva Andersson och Thomas Kunz (Felix systerson). Och därmed kan man väl säga att Näsby Open i rang och värdighet i och med årets tävling upphöjdes till Näsby International Open.

   Det jag skrev ovan om besvikna deltagare var naturligtvis alldeles fel. Även om det kan svida att förlora en eller två matcher uppvägs det många gånger om av den trevliga stämningen både på och vid banan och framför allt av den fina samvaron efteråt. Vilket privilegium det är att i den varma sommarkvällen få slå sig ner med mat och dryck vid långborden bland de glödande grillarna inne på prästgårdens ombonade gård. Tack Marie och Janne och ett avslutande tack också till Axel. Hans idoga vattnande av banan tidigare under dagen hade fått den i bästa möjliga skick.

                                                                                    Anders Bjärvall

 2007 års Boulemästare

 Anders Bjärvall , Elisabeth Klaesson och Lars Nilsson

Bataljen i Näsby 2008

Gruppbild

Segrare 2008                                                                                                                       Margareta Nordensson, Anders Bröijersén och Catarina Nordensson.

Bataljen i Näsby 2008

Många - alltför många om man frågar genomresande - förknippar Näsby enbart med exklusiv natur och pittoreska stenhus. Men i skuggorna av den gamla prästgårdens almar och halmtak just där gödselstanken i ett par mansåldrar härskat, ruvar byn på sin hemlighet: Näsby Open!

Blotta ordet får det att spritta i kroppen på alla bybor.

Från solstolar hör man prasslet när deckaren faller till marken, radion stryps mitt i en mening, sololjekorkar skruvas på. Omärkligt glider folket i den oömma skjortan och koftan. Några har stärkt sig med vin eller stänkt whisky bakom örat.

Styrkta på så sätt drar byborna fram på lätta fötter med kanonkulor i händerna likt forna tiders rövarband. Färdiga till kamp. Klara till strid!

Ingen uttalar det högt men ett ohörbart mummel anas...

Nu ... denna gången ... idag skall jag ta hem spelet. Slå ut de andra, visa vem som är mästaren. Men alla håller givetvis masken och säger något i stil med  “Nämen hej, jaså du skall också kasta klot”.

Denna dag, Sara, den första i fruntimmersveckan, bjöd på regn fram till då vår egen Sara, kastade några charmerande ögon på trofén och vädermakterna, och genast hade vi en fin sommardag. Vi drällde runt, pratar strunt om väder och vind. Memorerade banan.  La ut rökridåer med utförliga beskrivningar om hur förträffliga barn eller  barnbarn vi har - allt under täckmantel för att kolla in vilken form motståndaren har.

Därpå flyger kanonkulorna, gör dödligt vackra bågar innan de når sina mål. Gerhard stod för mesta elegansen. Med förgyllda klot steg han ut i manegen och ett sus hördes från alla. Felix hade svarta klot och döptes av folkhumorn till svartepetter. Några röda klot fick heta proletärerna. Axels kast var kraftfullast med stor bakskruv, men drabbades av en svårartad gelearm.

Pias kastförmåga förringades grovt av maken Kurt-Roland. Hon lät sig inte bekommas av den psykiska pressen utan langade leende iväg sina klot. Lasse B bar en tjusig sidenscarf med slarvig franskt knut och efterslängen (efter att klotet släppts) bar märke av en utstuderad elegans. “Sänk honom, slå undan henne, tryck ner, döda den ...” och liknande oblyga och grymma rop, tydde på att publiken törstade efter blod inte tjusigheter och elegans. Ur struparna steg glädjevrål , spontana skrik och susningar som skrämde korna i omgivningen. Och spänningen steg i takt med att fler och fler blev utslagna. Undanflykterna hos de utslagna var otaliga och dåliga men ack så fantasifulla. Någon medkänsla hade de däremot inte att hämta.

Emma, en amazon i hästsvans och grönrutig klänning kämpade tappert - hennes klot rullade så nära, så nära att pacemakerhjälp var påkallad. Ragnas kast präglades av äkta spelglädje och friskhet som besmittade oss alla. Tytte med hemsk drake framtill ingav respekt. Hennes väpnare Marie randiga nertill slog luriga snedstudsar medan Kristina som tog sats mellan benen i alla sina kast visade prov på utstuderat rävspel. Jan bar blankt vapen i byxfickan för att skrämmas. Moraknivens röda skaft skrämde dock ingen - Jan slogs ut.

Helena i grå sidenkjol med ett förälskat skimmer kring lockarna, slogs också ut trots att hon var nästintill självlysande. Gustav från prästgården spelade på hemmabana hade all sin animala magnetism påkopplad och spelade som i trans. Men ack, hans tankar flaxade kring en grå sidenkjol, han missade grovt.  Felix steg var inte så dansant trippande och segervissa som tidigare år. Hans sammetsögda döttrar förvirrade och minskade koncentrationen hos de manliga kombattanterna. Rolands klot kom farande, landade som sjunkbomber och sprängde hål i gruset.

Manegen krattades, kloten dunsade, gruset sprätte. Humöret var på topp. När dammet lagt sig, stridslarmet stillnat steg de verkliga hjältarna in på arenan. De tre kämparna Margareta, Catarina och Anders ställdes mot de segertippade Pia, Jan och Björn vars klot hela tiden hade kommit som skjutna ur kanonen på gården. Mellan dessa skulle kampen om den djuriska trofén (som ursprungligen varit underlag för en uppstoppad mård) stå.

Spänningen var på topp. “Det här är  en svenska versionen av “ mården i Midsomer” menade Kurt-Roland.

Anders steg in i manegen omgiven av sina två amazoner. Därtill hade han en svärm sköna damer och Joen som supporter.

Pia log, Jan visade musklerna, Björn var stoiskt lugn. Kampen kunde börja. Man höll andan. Tornseglarna skrek i skyn. De hade luftherraväldet.

På marken i stridslarmet flög kloten iväg. Lillen trycktes ner, slogs undan. Gruset stänkte. Svetten rann. Anders vek undan luggen. Den röda punjabin fladdrade som en segerfana på Catarina. Margareta som normalt är baktung i sina kast hade hängt sten och silver kring halsen för att få rätt balans. Man bugade över kloten, alla ville se, man räknade, mätte. En ny omgång och... uppstickaren Björn fick grus i ögat, hatten kom på sned, en kastvind tog Jans klot, Pia fick solblänk i glasögonen ... och så hördes segervrålet eka nästan övernaturligt som om det kom ur själva gödselbrunnen. Margareta, Catarina, och Anders hade vunnit en storslagen seger. Med fladdrande kjolar och lugg steg de segerrusiga fram ur stridens larm.

Eldarna tändes på innergården, rökarna steg mot skyn när kyckling, kotletter och diverse korvar lades på halster. Nu vidtog kluckande ljud ett varmt vänligt mummel. Jan hälsade välkommen.

Två barn, Ludvig och Rolf, drog en kärra runt, runt och Andrea vaggade på Jack, en femveckors guldklimp. Damerna var bedårande. Ungflickorna så söta att man kunde äta dem med sked. Mumlet ökade. Carin nynnade på Cornelis “Turistens klagan” och vi fyllde i. Gungadet och nynnandet bar oss in i en stor vänlig famn. Vi som var där var alla vinnare. Förlorare var de som inte var där som tex  de Manders, Fernlycke, Mona och Håkan med magneten, dom saknade vi.

Förra årets suveräna vinnarlag Elisabet, Lasse snickare och Varg-Anders den senare van att hantera både rovdjur och bouléspelare, överlämnade trofén, bad allvarsamt vinnarna betänka att den skall vårdas, hållas i ståndsmässigt skick. Vinnarlaget märkbart rörda och blanka i ögonen, lovade, med rosor på kinderna, att ömt vårda vandringstrofén.

Bland oss som inte segrat hävdades att trofén säkert var full av asbets om inte annat utsöndrade den säkert radongas... men ärligt talat... det var mest lustgas, dvs luft för att höja stämningen.

Trofén för tanken till sagan “Den fula ankungen”, den du vet som blev till en vacker svan. Och så är det med Näsby Open - ur trofén har det vuxit  fram en vacker svan. Och vi värnar om vår svan, är glada för vi får samlas där i prästgården och kasta våra klot, grilla vår korv, skratta, skoja och ha det gemytligt tillsammans.

Vi hurrade för Marie och Jan som insett storheten i att samlas kring en gammal gödselplatta, spela boulé och skapa sommarstämning bland grannar och vänner. Och som bjuder så frikostigt på allt detta som kan bära oss genom den hårdaste vinter. Tack än en gång alla som gör detta möjligt.

                                                                                   Björn Larsson